Igår gick sydostcupen på Öland, där klubbarna i sydöstra småland tävlar mot varandra, och efter mycket bedjande hade jag till slut gått med på att vara domare (första gången jag var domare gick det inte så bra, så jag var ytterst tveksam, men eftersom de inte hittade någon annan ställde jag upp).

Normalt sett brukar Pip sköta sig exemplariskt på tävlingarna, men inte denna dagen. Hon var helt vild, och jagade svansen konstant trots att Josse gick med henne i 40 cm koppel... I en hel timme... Hon bröt henne genom att lyfta upp henne, men så fort hon släppte ner henne igen, fortsatte jagandet.

Reneth (god vän med Pia (Pips uppfödare)  och oss) verkade bli ganska chockad över hur illa det var. Och jagandet gjorde att Josse fick kontakt med en annan erfaren uppfödare som också var där, som hon pratade med i omkring en timme. Den uppfödaren tyckte definitivt att vi skulle åka in och avliva Pip ganska omgående eftersom varken Pip eller vi mår bra, och vi verkade ha provat precis allting. Nu ska det nämnas att detta var rekord i svansjakts-fanatism, men beskedet fick ändå Josse att bryta ihop - allt medan jag dömde, så jag märkte ingenting förren jag såg att Josse missade sin banvandring, och när jag undrade varför, så fick jag bara till svar att hon inte ville köra. Jag tyckte det var väldigt märkligt, men antog att hon fått någon lågt-blodsocker-sur-attack, och fixade så en annan tjej från Nybro körde Ascii istället.

Det var först när tävlingen nästan var slut som jag fick tid att snacka med Josse och fick reda på vad som sagts.

Hur som helst så fick Pips agerande Reneth att ringa till Pia (uppfödaren) för att berätta hur illa det var, vilket i sin tur fick Pia att ringa till oss. Nu fick jag bara ett litet utdrag av vad de sagt, men i princip rekommenderade Pia nolltolerans för jagandet (vilket vi i och för sig redan haft ganska länge nu) och att vi skulle ta tag i nackskinnet så fort hon började jaga svansen, och fortsätta tills hon slutade.

På kvällen plingade det på dörren. Suck tänkte jag, ännu en jultidnings-försäljare som Ascii vill äta upp (hon brukar hänga ut genom dörren hållen i nackskinnet och skälla som besatt på dem... Gullhund... :) ). Men istället stod Camilla (tjejen som kört Ascii på tävlingen, och som har en Kelpie och en BC), hennes sambo och hennes kompis utanför - med syftet att nu jääävlar skulle det redas tag i Pips problem och få ordning på henne. Hon var alldeles för bra byggd för agility för att avlivas :)

Jag har ju snackat med i flera timmar tidigare rent allmänt om hunder, men ganska mycket avfärdat mycket av vad de sagt eftersom de som gammalt hederligt bruksfolk snackar massor om dominans, vargar, alfahanar och ledarskap. Typsika hårda, otrevliga ord som klingar illa i mina öron, eftersom jag gått i den moderna, snälla, hundskolan där man belönar bra beteenden och ignorerar dåliga och hela tiden har en glad och positiv attityd gentemot sin hund. De där orden här hemma i den gamla hårda skolan där man smiskade och plågade sin hund till lydnad - eller det är i varje fall vad jag fått höra från alla håll.

De fortsatte ju att snacka om sitt dominans och ledarskap o.s.v. med efter ett tag så började jag för en gångs skulle förstå vad de snackade om, och de där orden klingade inte alls lika falskt längre. Hittills har vi gulli-gullat och belönat henne så fort hon visat minsta lilla intresse av oss för att få henne att gilla oss och bli mer social, för så som vi fått lära oss, så är det grundbulten för allting. Utan kontakt går det inte att träna och uppfostra hunden. Men där hade de en lite annan syn på det hela. Om hon kommer fram till oss och hoppar på oss utan att vi inbjudit till det, är det hon som tar kommandot över oss, och dessutom inkräktar hon på vårt utrymme som hon bara ska få vara i när vi sagt till henne om det, plus att vårt jollrande och gullande om något får oss att sjunka i rang och aktning istället för tvärt emot.

En annan sak som de kom med, var att vi var alldeles för känslosamma. Antingen så är vi jätteglada och jollrande eller så är vi jättearga när hon gör något hon inte får. Jag VET att dessa extremerna skapar stressade hundar. Men av någon anledning har jag inte tänkt på det mitt i allt tomult. Exempelvis har vi en hund i Emmaboda som heter Techno, som blir helt sönderstressad så fort han ser ett agilityhinder. Anledningen är att ägarna belönade jättemycket när han gjorde rätt på agilitybanan, och sedan skällde som in i helsike på honom när det blev fel, och dessa extremerna skapar massor av negativ stress - framför allt för en hund som gärna vill vara till lags (vilket Pip i och för sig itne är överdrivet itnresserad av...). Men det är så otroligt mycket lättare att se det när man kommer utifrån, än när man är mitt i smeten. Vi skulle helt enkelt dra ner känslorna till i princip noll. Så fort hon gjorde fel, ville de att vi skulle slå till henne lite lätt med ett finger utan att varken säga eller visa någonting, och även tona ner super-happy-belönandet, för att få ner henne på jorden och plocka bort stressen, som i sin tur leder till överslagshandlingar som svansjagande.

Dessutom fick deras resonemang mig att tänka på ett av de bästa South Park-avsnitten, som jag säkert sett minst 4 gånger, men aldrig reflekterat över att det faktiskt kunde ha något vettigt innehåll. Det handlar om att Cartman är helvild och gör precis som han vill, och regerar där hemma. För att lösa det, kommer en hundtränare dit och visar hur man befäster sin egna dominans och trycker ner hunden (eller Cartman i detta fallet) till undergivenhet - och se, både South Park och vännerna som kom igår körde med precis samma metod, så där hade man ju t.o.m. en instruktionsvideo!  :)
Så efter att de gått blev det filmkväll med South Park. Och här har ni filmen om ni vill se den: http://www.geoagility.se/CompGallery.aspx?control=MediaList&ItemId=3933

Så, om man sammanfattar det hela, så ska vi helt enkelt tona ner känslor och belöningar till nästan noll under en period, och så fort hon gör fel så blir det ett finger i sidan eller nacken (alternativt tar tag i nacken) tills hon sköter sig. Nu är det ju egentligen på tok för tidigt att få en uppfattning om huruvida det funkar eller ej, men jag har kört efter det idag, och det verkar faktiskt ha haft effekt.

Fingret bryter henne väldigt effektivt och hon verkar ta korrigeringen bra och stressar ner så fort hon fått den. Och med tanke på att jag kunde lyfta upp henne och lägga henne på rygg i knäet utan minsta lilla morrande eller bitande eller ens protesterande idag, så verkar det som att jag faktiskt stigit lite i rang. Hela förra veckan körde vi dessutom massor av passivitetsträning, som har gjort att hon varvar ner betydligt snabbare nu än hon gjorde tidigare.

Facit hittills är att hon visserligen jagat svansen lite under dagen, men det har brutits effektivt, och hon har aldrig gått upp i den där låsta idiot-stress-jakten som hon gjorde tidigare, utan nu känns det mer som att hon helt enkelt leker med svansen, medan hon tidigare mest kändes psykiskt störd och var helt okontaktbar när hon väl börjat. Det är fortfarande lkångt kvar, och vi kommer säkert få massor med bakslag under tiden, men förtvivlan vändes ändå till hopp idag!