... att vi ska till SM nästa år. Så kan man lätt tolka helgens resultat. Det blev stolpe ut så det tjongade i ribban.

I lördags anordnade Trelleborgs Bk en tävling, och eftersom klubben bara ligger några hundra meter från mina föräldrar så fick vi en ovanligt lång sovmorgon. Tävlingen började med hoppklassen, som var den svåraste jag sett på länge. Man var tvungen att jobba inför vartenda litet hinder som skulle tas, men problemet var att det var så jäklat trång att man knappt hade något manöverutrymme att jobba på. Men trots att den var så jäkla svår, så genomförde vi årets kanske bästa lopp, och Ascii var otroligt lyhörd och fin att köra. Trots att det var en knökbana med tajta svängar precis överallt (som ju egentligen inte ALLS passar Ascii), så gick vi in med 3:e bästa tid - fast med 5 fel. På ett ställe var man tvungen att styra jättekraftigt över ett hopphinder för att de skulle svänga tvärt så de fick rätt linje 2 hinder bort, och då blev hon störd av mig och fällde ner en baktass, och rivningen var ett faktum. De 5 felen räckte trots det till en 6:e plats - och topp 5 fick SM-pinne.

Josse fick en vägran på tredje hindret, och sedan lullade hon bara runt efter det, och orkade inte bemöda sig med att styra ut Ascii till ett av hopphindren, så det blev disk - men med tanke på hur många som hade 5 fel eller mer samt disk, så hade hon troligtvis fått en ganska bra placering öven med sin vägran om hon bara hade jobbat vidare.

Men min 6:e plats gjorde i varje fall så jag vann en mössa och halsduk - perfekt när vi tvingas åka upp till Norrland i vinter för att plocka den där förbannade pinnen...

På söndagen gick tävlingen i Höör, så nu blev det till att stiga upp 05:53 istället... Dettag jorde visserligen att vi fick se en underbar soluppgång med morgondiset över kullarna. Fast detta gjorde bara det hela ännu mer frustrerande. För p.g.a. en puckad GPS, så fick vi köra en 2,5 mil längre än nödvändigt, vilket gjorde att vi inte hade en chans att stanna och fotta ett enda av de ~20 olika otroligt vackra motiven som jag såg längs med vägen. Tydligen så betyder "Snabbaste vägen" inte den väg som tar kortast tid att köra, utan den där man kan köra i högst hastighet. Så när vi kört 108:an så vi låg i höjd med Malmö - ja då ledde han oss in till Malmös ringväg, och sedan runt Malmö, för där var det ju 110 istället för 90 på 108:an som leder betydligt mer rätt... Att man sedan fick köra några mils omväg för att få köra i 110 istället för 90 var inget som den brydde sig om...

Josses lopp gick egentligen väldigt bra, och hon hade fått en fin placering - om hon bara fortsatt jobba medan Ascii var i en tunnel istället för att stå och vänta tills Ascii var ikapp henne, vilket gav en signal om att ta helt fel hinder, och disken var ett faktum.

I mitt lopp så var Ascii helt ur form. Hon taxade in fel till vartenda hinder, joggade fram och var så helsikes tungstyrd att hon gång på gång svävade ut hur mycket som helst utan anledning. Så trots att vi gick i mål med 0 fel, så räckte det ÄNDÅ inte till en SM-pinne. Första gången som det någonsin hänt. Det blev dessutom ett nytt bottenrekord i hastighet - 4,15 m/s (mot normala 4,5-5,1 m/s) - och en 11:e plats. Topp 9 fick SM-pinnar. Vi hade ca en halv sekund till pinnplacering. Vet inte om det kan vara massagen jag gav henne på kvällen innan som gjorde det (kan ge lite träningsvärk och liknande). Men då borde hon å andra sidan inte gått så bra på morgonens agilityklass som hon gjorde.

På eftermiddagen hade de en inofficiell öppen agilityklass, och även om de hade lite halvtaskiga vinklar på många av hindren, så kändes den ändå inte särskilt svår. Men hund efter hund gick i mål med massor av fel eller disk, så även om Ascii var ganska seg även i den klassen trots att Josse hetsade henne hela vägen(4,35 m/s), så ledde det trots det till en överraskande andraplats. Som pris fick hon ett högt vasliknande ölglas - precis vad jag behöver för att värma mig när jag ska plocka sista pinnen i ett kallt jäkla ridhus någonstans i #"&#%&"% norrland...

Nu har vi bara en chans att plocka den sista pinnen inom något så när rimligt avstånd - Nybro på söndag. Annars blir det agility i svinkalla ridhus mitt i vintern, så långt upp i landet att de använder stelfrusna pingviner som hinderstöd... Så där är INGEN press ALLS på att plocka pinnen i helgen :(

Dessutom har jag sett startlistorna nu, och insett att det kommer att bli jäkligt tufft. Där är ganska få startande, men många av dem tillhör Sveriges främsta elit. Helt enkelt de bästa av de bästa. Med andra ord väldigt många riktigt duktiga ekipage som slåss om väldigt få SM-pinnar. Så om jag ska lyckas plocka pinne i helgen så gäller det att jag får till ett överjäkligt bra lopp. Ingen press var det ja...

Dessutom ska Jörgen döma i helgen, och vi vet ju alla hur Jörgens banor brukar se ut... Jag tror vi har tagit oss runt med 0 fel på EN Jörgenbana under hela säsongen, och det var den gången då Josse fick till sitt superlopp på landslagsuttagningarna och slog i princip hela Sveriges elit... Så, åter igen... Ingen press...

Pips bravader

I helgen kunde vi för första gången leka med Pip ordentligt. Hon har helt enkelt inte varit särskilt tänd på leksaker förr, men en kamptrasa med boll i mitten som vi fick av mina föräldrar föll tydligen henne i smaken, så Josse lekte med henne i en 20 minuter, med lite blandad kamplek och kastlek, och hon var verkligen på G och tyckte det var skitkul, och det kändes så otroligt skönt för oss att det äntligen lossnat. För dels är det otroligt viktigt för oss att faktiskt få leka och ha kul med henne ibland vilket vi inte kunnat tidigare (hittills har det bara varit jobb å jobb å jobb), och dels så behöver vi det för att kunna belöna henne i situationer där korv och köttbullar helt enkelt inte räcker till som belöning.

Vi kom förresten på en sak som vi helt missat att träna - stadsmiljö. Vi bor ju ute i en skogsglänta och är aldrig inne i stan frivilligt, och när vi väl är där, sitter de i regel i bilen, så Pip har bara gått i riktig stadsmiljö någon enstaka gång, och nu har vi märkt mer och mer att hon är så ovan vid körande bilar och cyklar att hon är rädd för dem. Så vi passade på att åka in i Trelleborgs centrum i Lördags för att ha miljöträning, och jääääklar vad det behövdes. Hon är så pass ängslig för bilarna att hon känner att hon måste ha koll på varenda en, så Trelleborg under lördag eftermiddag var perfekt, när hur många bilar som helst körde kors och tvärs överallt, så hon till slut var tvungen att acceptera att det faktiskt inte gick att hålla stenkoll på dem. Men där behövs definitivt fler träningsomgångar i staden innan hon kan hålla sig lugn. Dessutom provade vi på att valla lite påfåglar i stadsparken :)

Pip har haft en full uppsättning tänder i någon månad nu, och det har hon utnyttjat till fullo. Exempelvis har hon avrättat sin 7:e mobiltelefonladdare nu, och den 5:e uppsättningen hörlurar. Den senaste mobilladdaren var dessutom bara 2 dagar gammal, och hörlurarna en vecka gamla innan de blev till skrot...

De senaste nätterna har Pip haft diarré - på varenda matta i hela huset och den senaste Illustrerad vetenskap. I och med att dörren alltid varit öppen under sommaren, så har hon aldrig lärt sig att säga till när hon vill gå ut, så om hon är nödig om nätterna så löser hon det själv på någon - enligt henne - lämplig plats...

Hela kvällen igår fastnade jag på klubben, meckandes med deras nätverk och datorer inför tävlingen i helgen, och Josse höll kurs i Emmaboda, så Pip fick visserligen ut och gå ett par rundor men fick ingen huvudaktivering. Så idag har hon röjt något överjävligt och varit uppe i halvstress från middagstid till omkring 20-tiden på kvällen. Till slut fick jag helt enkelt nog av hennes röjande och körde in till stan med henne för att få henne trött genom stadsmiljö-träning. Så idag har det blivit mååånga svansjakts-försök, och det har varit ett helsike att hålla henne i schack. Men om man bortser från idag, så har hon faktiskt blivit väldigt mycket bättre på bara en vecka. Förra veckan var hon ju kopplad dygnet runt, och trots att hon satt fastbunden så hon knappt kunde röra sig, så hittade hon nog fan ändå ett sätt att jaga svansen. Svansen var helt enkelt det enda som existerade i hennes värld.

Vi kan fortfarande inte ha henne lös i trädgården, för då drar jakten igång, men för övrigt så sköter hon sig faktiskt ganska bra. Så fort hon är i huset och inte är jättetrött, så går hon i regel in i något av svansjakts-rummen och ställer sig och stressar lite, och till slut så drar ju jakten igång om man inte håller koll på henne. Så det är fortfarande ett jäkla passande hela tiden. Men svansjakts-frekvensen har ändå minskat till ca 1/10 av vad den var förra helgen, och när hon nu jagar så är det inte med samma sjukligt låsta frenesi som tidigare, utan nu känns det mer som en lek, som därmed också går att bryta. Där är fortfarande mycket kvar innan hon är helt rehabiliterad, men nu är livet i varje fall drägligt till skillnad från en vecka tillbaka då situationen var helt ohållbar. Hade det fortsatt så som det var då i några veckor till, så hade jag & Ascii antingen fått flytta ut till hönshuset i Hökahult, eller åka in på psyket...