Då har man åter igen blivit uppsläpad vid 05:30 på en lördag och indragen på GeKås i Ullared tillsammans med femtielva tusen andra människor. Det var dessvärre inte bara vi som tyckte att det var bra att åka dit i början av Oktober, så det var ännu värre kaos än vanligt där. Men trots det handlade vi ändå massor. Det blev en rejält rågad kundvagn full, en meter långt kvitto (nä, det är inget skämt), och ca 8 800 kr i slutnota. Jag, som alltid klagar, gnäller och gråter en skvätt varje gång jag släpas dit, handlade som vanligt mer än dubbelt så mycket som Josse...

För där finns faktiskt en fördel med Ullared - om jag shoppar loss som en galning där en gång vartannat år eller liknande, så behöver jag inte gå i en enda klädesbutik där emellan (Jippie!). Dessutom så kan man ju skylla på hundarna nu för tiden när Josse går från klädesbutik till klädesbutik i stan, så man slipper följa med in i varenda och agera kritiker och mobil klädhängare.

Förr-förra helgen (var tydligen ett tag sedan jag bloggade nu) var den sista icke-norrländska tävlingen för året - i Nybro. Så på fredagen samlades alla för att bygga upp allting inför tävlingen, och jag riggade upp allt det tekniska med datorer, nätverk, programvara o.s.v. På lördagen tävlade Small och Medium, så då satt jag och matade in ena banans resultat hela dagen efter hand som de körde, och på kvällen skrev jag ett program som ansluter till agility-programmets (ArMoGility) horribelt dåligt designade databas och presenterar resultaten live efter hand som de trillar in. Så på söndagen hade vi även liverapportering (ja, jag vet att det redan finns ett sådant program, men jag tyckte det var lättare att skriva det själv, och då blir det dessutom gratis :) ). Eftersom jag är en så snäll person som tror på fri delning av information, kan ni ladda ner programmet här. Det är superenkelt att använda. Bara att bläddra sig fram till databasfilen på nätverket, och sedan är det igång.

På södagen skulle vi så ta vår sista pinne i hoppklassen. Men det ville sig inte riktigt. Jag lyckades inte förmedla till Ascii i förväg var vi skulle efter att hon tagit långhoppet, så när jag drog henne åt ett håll, och hon bara såg hinder åt andra hållet, blev hon tveksam och travade över långhoppet, och vi fick 5 fel. Dessutom jag fick jobba som ett djur för att få tillbaka henne igen, vilket ledde till att jag hamnade ur position, och där blev ännu mer strul som kostade massor med tid. Så även omd et bara blev 5 fel, så var tiden jättedålig. Så vi hamnade väl någonstans runt 11-14:e plats av ~50 startande.

Däremot gick det bättre för Josse, Det var en svår bana (Jörgen...) som ytterst få kom runt, men om man bortser från att Ascii blindbytte på Josse i starten, så fick de till ett jättefint lopp med bra vägar. Ascii gick dock ganska långsamt, så det blev en 5:e plats, och vår 6:e pinne i agilityklass. Synd att man inte kan byta 2 pinnar i agilityklass mot 1 i hoppklass, då hade vi varit färdiga nu...

I den öppna hoppklassen hade hon dock äntligen tänt till ordentligt, så trots att nästan 1/3 av startfältet nollade, så kom hon ändå 5:a (vilket är bra med tanke på hur många riktigt bra SM- och VM-ekipage som lyckats leta sig dit)

Pips ena bror bor i Tranås, och hans matte hade också hittat ner till Nybro för att tävla med sin "gamla" hund. Så Pip och Pondus (som brorsan heter) fick en rejäl lekstund på en åker i närheten av klubben. Jag vet inte om det var som de kände igen varndra, eller om de bara var allmänt leksugna, men det behövdes i varje fall ingen lång introduktion förren de var igång och lekte.

Precis som med Ascii, så har Josse och jag hamnat i de gamla klassiska könsrollerna med Pip - jag är den stränga uppfostraren, medan Josse är lekkamraten (lite hårddraget). Så att jag har sämre kontakt med Pip är inte särskilt konstigt, men samtidigt tror jag det är ganska bra att jag tar på mig ansvaret för att hålla henne lite i örat, så Josse kan vara den som nästan alltid är kul, så Pip tyr sig till henne. Min tid med Pip kommer sedan när hon lärt sig gränserna, precis som det gjorde med Ascii (även om hon Ascii inte behövde hållas alls så hårt, och därmed blev rollerna inte alls lika stereotypiska även om de fanns där).

I och med detta, så har jag aldrig sett hur otrolig Pip kan vara att jobba med - förren förra helgen när jag såg Josse träna slalom med henne. Det är otroligt svårt att beskriva med ord vilket otroligt fokus hon hade på Josse, men jag har inte sett någon hund med ett sådant extremt fokus på sin förare som Pip hade när hon skulle placeras sig för att springa igenom slalom-allén. Vi snackar alltså en hund som hade ett minst lika bra "fot" som hundarna på lydnads-SM. Hon har verkligen fattat att, om jag gör rätt här, så får jag springa igenom slalomen, som hon är supertänd på.

Men över huvud taget så har hon blivit bättre sakta men säkert. Vi kan fortfarande inte ha henne lös i trädgården om vi inte jobbar aktivt med henne, och dörrarna till svansjagar-rummen är nästan alltid stängda för att minimera risken för svansjakt. Men efter hand som jagandet minskar, så kommer där fram en hund som börjar bli helt underbar både att jobba- och umgås med.

Igår stack vi iväg till Anja på min lunch för att valla hennes får. Det började med en smärre katastrof - Josse gick in med Pip i långlina, och tappade linan med Pip i helt fel position, så hon råkade dela på flocken, och fick då lite halv panik och började rusa runt som en galning för att få ihop flocken igen. Men när flocken väl var samlad och hunden var infångad, så gick det bättre, och efter en liten stund fick hon för första gången jobba utan lina, och det gick faktiskt långt över förväntan. Till skillnad från de flesta gröna vallhundar,m har hon inga tendenser att springa in i flocken och jaga fåren, utan hon cirklar hela tiden utanför för att hålla ihop dem. Visst finns där ett stort element av jakt inblandat i vallningen, som gör att hon inte kan vara stilla, utan hon springer hela tiden runt runt runt flocken. Men hon skär i varje fall aldrig in i flocken, och det är otroligt skönt att se. Dessutom håller hon i varje fall ett skapligt avstånd till flocken (framför allt när Anja hjälpte henne lite genom att trycka ut henne när hon passerade), även om det såklart är alldeles för nära om hon skulle stanna upp och börja "Eyea" fåren som en "riktig" vallhund.

Flera gånger bytte hon dessutom varv när Anja gjorde det. När fåren svävade ut, så var hon direkt på och tryckte in dem igen, och när alla fåren plötsligt sprang till Josse ute vid staketet, så sprang Pip in mellan Josse och staketet för att hålla dem därifrån, istället för att - som många gröna vallhundar hade gjort - trycka upp dem mot staketet med djur i fullständig panik som resultat. Men sedan vet man ju itne hur mycket av de "lyckade" beteendena som berodde på ANjas styrning och hjälper, och hur mycekt som var naturlig instinkt.

Observera att detta är skrivet av någon som egentligen inte kan ett dugg om vallning, så jag kan mycket väl ha jättefel :)   Ungefär som när jag i början av vår agilitykarriär skrev att vi gjorde suuuuperfina lopp, och nu när man kollar på det ett par år senare så är det ju en så totalt okontrollerad katastrofstyrning av hunden att man är förundrad över att man lyckades ta sig runt över huvud taget :) Men JAG tyckte i varje fall att Pip var duktig oavsett om hon var det eller ej :)

Appropå ingenting: Ascii är visserligen äcklig när hon drägglar så där hänger låååånga trådar ner - ibland ända till golvet. Men Pip är minsann ännu räligare - för hon har kommit på att Asciis dräggel smakar mums. Så när Ascii drägglar, går Pip fram och slickar upp drägglet från Asciis mun. Blääääääääää!