Jag är lite dålig på att skiva om små vardagshändelser, utan det blir mest de stora sakerna och de små sakerna kommer i skymundan. Så här kommer en liten samling historier från de senaste två veckorna.

Den 22:a December slutade vi tidigare på jobb, så jag körde glatt hemåt och såg fram emot mitt "vinterlov". Bensinmätaren var nere på rött mig, men inget allvarligt. Jag skulle egentligen ha tankat på macken vid jobb, men glömde det, och bensinmätaren visade att jag hade några liter kvar i tanken samtidigt som jag inte ens kommit upp i 50 mil på trippmätaren, så jag körde glatt vidare vidare sjungandes julsånger för full hals så Ascii och Pip låg i baksätet med alla 4 tassar i öronen.

Jag hann dock inte mer än förbi vägarbetet på bron, så började bilen hosta, pusta, stånka och stöna på ett väldigt bekant sätt (har hänt mig en gång tidigare med Forden, när Josse hade haft den och kört 10 mil med full choke, så den hade druckit dubbelt så mycket som normalt). Så där stod jag mitt på Ölandsbron utan någon möjlighet att komma därifrån. Bara en jäkla tur att jag i varje fall kom förbi vägarbetet och ut till den dubbelfiliga sektionen, annars hade jag stoppat upp all trafik helt och hållet.

Så det var till att snabbt sätta på varningsblinkersen och springa ut med varningstriangeln. Det blåste nämligen halv storm och snöade kraftigt, så sikten var knappast den bästa, och det var jäääkligt kallt och halt. Sedan satte jag mig i bilen igen och började ringa runt till alla på jobb, men ingen svarade. Som tur är ringde dock Anna tillbaka efter ett litet tag, och sedan fixade hon så Micke åkte ut till mig med en dunk bensin, så jag kunde komma iväg igen. Vilken underbar start på jullovet!  :)

På nyår hade vi bjudit in Ricky, och Camilla & Daniel. Eftersom Camilla & Daniel blivit ombedda att passa en hund över nyår, hade vi kombinerat med deras egna hundar blivit lika många människor som hundar på kalaset. Men av någon anledning behövde de inte passa hunden, så Ricky fick vara utan fotvärmare. Om man bortser från första timmen där jag misslyckades helt som värd och lät alla sitta i köket och ha tråkigt medan Josse och jag gjorde allt möjligt annat - som att blanda supersöt fördrink eftersom jag råkade hälla i lingonjuice istället för tranbärsjuice, smälta bunkar i spisen, tappa ut halva förrätten på golvet (hundarna ska ju också ha lite fest!), och lite sådant. Men därefter blev det en ganska trevlig tillställning. Jag hade egentligen planerat att vi skulle gå till skidbacken i svartbäcksmåla vid 12-slaget, så vi hade utsikt över hela Nybro och Trekanten. Så jag hade köpt en pulka, som jag hade fyllt med fyrverkerier, champagne (specialimporterad från Emmaboda, för den var slut i Nybro :) ) och ved (kan bli ganska kallt uppe på berget).

Men när hon närmade sig 12-slaget var jag den enda som var pigg på att gå dit, då det var lite disigt, så vi riggade upp det hela i trädgården istället. Fast en sak missade jag att sätta fast - en liten skitpjäs som mest liknade en bengalisk eld eller liknande. Men det var inte någon bengalisk eld. Istället var det en liten mini-tårta med ett 10-tal skott som visserligen inte flög mer än en 10-15 meter upp innan de smällde, men det räcker fint när man står 4 meter bort, och den börjar dansa runt och skjuta åt alla håll. Ena kulan flög in och exploderade över grannens tomt, och då skrattade jag skadeglatt (fanns ingen där), men sedan vände den pipan mot oss, och skjöt en kula som svischade förbi mellan mig och Camillas ben på en 40 cm avstånd, och sedan exploderade den en meter bakom oss. Då var det inte riktigt lika kul längre :/

Ricky är ju Afghanistan-veteran nu, så han lekte krigskorrespondent och filmade det hela. Men hans kamera spelar in i så hög upplösning att jag inte kan spela upp den, så den filmen får ni nog inte se :P

Pulkan som jag skulle dra sakerna upp på berget med på nyårsafton, fick istället användas som rygg-förstörare på nyårsdagen (se förra bloggen). På måndagen tvingade Josse iväg mig till en läkare. Som vanligt råkade jag ringa till fel sida av byggnaden (de har 3 olika mottagningar i samma hus), så när de ringde upp 2 timmar senare kunde de bara konstatera att jag ringt fel och fick ringa den andra mottagningen istället. Tack för den fina servicen sade jag, och så ringde jag upp den andra mottagningen istället och fick vänta ett tag där med. Jag började ringa vid 9-tiden. Först vid 12:30 kom jag i kontakt med någon som kunde säga vad jag skulle göra. Läkarbesöket var nog det snabbaste i världshistorien. Han sade bara till mig att ta av mig [nästan alla] kläder och böja mig framåt, så han kunde undersöka mig bakifrån...

Vid detta laget skrek gay-alarmet för full hals - framför allt som samma läkare körde upp ett stort jäkla verktyg i röven förra gången jag var hos honom, eftersom jag haft blödande tarmar i en vecka... Så jag såg till att vända mig om och böja mig i riktning mot dörren istället, så jag kunde springa därifrån snabbt som fan om jag kände något hårt...

Men eftersom jag kunde börja mig framåt, konstaterade han bara att jag troligtvis inte hade några permanenta skador, så jag skulle bara ta lite huvudvärkstabletter tills det gick över. Om de inte hjälpte (vilket de inte gör), kunde jag ta full dos av två olika typer av huvudvärkstabletter. 5 minuter från att jag gick in genom dörren, var jag ute igen. Tur att han inte bad mig att bocka mig åt sidan istället, för då hade han fått se mig vridande i smärtor. Vid det laget hade nämligen det slutat göra ont för minsta lilla rörelse - framför allt om man gjorde dem lugnt och fint. Istället högg det till som fan emellanåt - framför allt vid rörelser i sidled eller när jag skulle lyfta benet - och smärtan strålade ner till höften där det kändes som att någon i snabb takt bankade in ett spik. Men detta fick ju läkaren aldrig se, så enligt hans mening var jag helt frisk.

Nu är jag så pass bra att jag i varje fall slipper de strålande smärtorna. Det gör fortfarande rejält ont när jag ska lyfta högerbenet mer än 10 cm (så jag har fortfarande svårt att ta på mig strumporna), om jag sätter eller reser mig för snabbt, eller om jag halkar lite. Men för övrigt märker jag inte av det så mycket i vardagen. Det är dock tillräckligt för att jag inte ska kunna åka på min nya, fina snowboard... Snyft...

Efter tre veckors väntande, kom äntligen SSD-disken jag väntat på. För er som inte vet vad en SSD-disk är, så är det den nya typen av "hårddiskar", som i praktiken är ett antal snabba parallellkopplade USB-minnes-chip i ett litet hårddiskkabinett. Därmed finns där inte längre några rörliga delar som kan gå sönder, och ingen arm som måste flyttas till rätt plats på skivorna för att kunna läsa och skriva information. Därmed har man en jäkligt snabb responstid (< 0,1 ms istället för ca 17-25 ms med en riktigt snabb hårddisk), och eftersom minnena är parallellkopplade får man helt sjuka läs- och skrivhastigheter. Nackdelen är att de inte är så stora som traditionella hårddiskar, är dyra i förhållande till lagringsmängden och att de har ett begränsat antal skrivningar. Men tekniken är ännu ny, så det kommer att fixas så småning om.

VILKEN skillnad det är. Att köpa en SSD-disk är verkligen det bästa sättet att få en långsam dator att bli den snabbaste i stan - framför allt om det är en bärbar dator, då de små långsamma hårddiskarna i de bärbara datorerna varit det som gjort att de känns så förbaskat långsamma oavsett hur snabba resten av delarna varit i datorn i många år nu. Jag har långt ifrån den snabbaste SSD-disken, och min dator är snart 5 år gammal, men trots det bootar Windows upp på 20 sekunder, och jag kan dessutom börja jobba direkt - inget sittande och väntande på att alla program ska starta upp efter inloggningen, utan allt flyter på redan från början. Photoshop startar på 3 sekunder istället för 10-15 - och då hade jag ändå en snabb RAID (4 parallellkopplade hårddiskar) innan detta. Man kan lätt konstatera att jag är supernöjd, och så länge som man köper en SSD med Intels chipset så kan jag lova att alla andra som köper en sådan här disk också kommer att bli överförtjusta.

I förrgår försvann Ascii. Vi hade bara gått några hundra meter från huset, och plötsligt var hon bara borta. Så jag stod still i en 5 minuter och kallade på henne, men ingen hund kom. Då gick jag hem igen för att se om hon stuckit dit, men icke. Då hörde jag hur hon bjäbb-skällde låååångt bort i fjärran. Typ uppe vid Netto ett par km bort (hon har ett jäkligt bra skall som färdas långt), så jag började springa i riktning mot hennes skall - så gott den nu gick att springa med den smärta det gav i ryggen. Men var jag än sprang, så hann jag aldrig ikapp hennes skall, och efter att hon varit borta i en kvart slutade hon dessutom skälla. Efter en 20 minuter ringde jag hem till Josse som då precis kommit hem, och bad henne kolla runt huset igen. Ascii var då tydligen tillbaka vid pulkabacken, och när hon såg Josse kom hon rusande i en jäkla fart med paniken över att ha tappat bort oss klart synlig, samtidigt som han var helt överlycklig över att åter igen ha hittat hem.

I onsdags fällde jaktlaget i Hökahult/Otteskruv sitt första vildsvin, så jag åkte ut för att vara med när de flängde det - en inte helt okomplicerad procedur. Med vildsvin måste man nämligen vara extremt försiktig så man inte sticker hål på tarmar eller liknande, för då förstörs köttet. Grisen hade ett rejält lager fett under huden, så när man väl fått bort huden, såg det est ut som ett litet rådjur.

Igår var spisen jättearg på oss. Han pratade med övre luckan, och sprutade ut eld ur den. Han var faktiskt inte det minsta trevlig.

Vår spis har två olika förbränningslägen. Dels ett där röken går ut där uppe, som man använder innan den blivit varm, och dels ett där röken sugs in i en andra förbränningskammare där nere för att öka effektiviteten. Andra förbränningskammaren var aktiverad, men vi har eldat så jäkla mycket den senaste tiden utan att tömma den (av någon anledning funkar spisen bättre när där är en del aska i den, så vi tömmer den inte så ofta), att ingången till den andra förbränningskammaren var blockerad. Därmed hade röken ingenstans att ta vägen. Så där byggdes upp ett jäkla tryck med brännbara gaser i spisen, och när trycket blev stort nog lyftes locket, och elden fick då tillgång till lite extra syre, som gjorde att den kunde antända de heta gaserna som bildats i spisen, och elden sprutade ut.

Vi satt dock i soffan och såg inte det. Utan vi bara hörde smällarna med jämna mellanrum. Först kom standardfrasen när något smäller - "Pip! Sköt dig!". Men Pip låg och sov i soffan bredvid oss och tittade sömndrucket upp och undrade vad hon NU hade gjort för fel.

Så det var inte Pip, och Ascii låg och sov ovanpå oss, så då måste det vara Tova som var och stökade i tvättstugan. Efter en 3-4 smällar började det lukta lite rök, och köket var lite dimmigt, så jag gick dit för att se vad det var som var fel, och var nära att bli av med det lilla hår jag fortfarande har har när han åter igen öppnade på luckan och spydde ut eld. Så det var snabbt som fan fram med brandsläckaren ur garderoben så den stod beredd, och sedan fick jag öppna luckan och försöka peta undan askan som blockerade utsuget. Det tog dock ett bra tag, för så fort man öppnade luckan började det brinna som in i helvete samtidigt som våra spis-redskap bara är en 40 cm långa, så man nådde inte dit om man skulle ha händerna i behåll. Till slut hittade jag en grillpinne i stål som jag gjorde i slöjden i 7:an, som är en 80 cm lång, och med hjälp av den kunde jag peta bort askan, och monstret i spisen lugnade ner sig igen. Idag tänkte jag att jag ska göra rent spisen :)

Nu har ficktjyven Pip fått superkrafter. Hon kan tydligen flyga upp över två meter, så hon når Josses fickor när hon sitter på hästryggen. Igår tappade nämligen Josse sin mobil (eller rättare sagt, MIN reservmobil) medan hon var ute och red. Som tur är måste hon ha tappat den precis när hon skulle hoppa av hästen, så det var inte så svårt att hitta den igen. Finns där fortfarande kvar sådana där saker som var så populära på 80-talet, som piper när man visslar? I så fall ska jag nog köpa en hel hög sådana, och sätta vid varenda sak som Josse äger, och kanske bäst att fästa en vid Josse också om hon skulle råka tappa bort sig själv någon gång...