En spricka i fotleden, gips i 6 veckor och därefter rehab. Så går det när man kommer in för snabbt i en situation som man inte kan hantera.

Igår åkte jag till backen som vanligt, och blev förvånad över hur mycket olika folk där är i backen från vecka till vecka. Förra veckan var där ett helt gäng med duktiga snowboardåkare, men denna veckan var där nästan bara nybörjare på skidor. Så helt plötsligt var man ju bäst i backen, och de senaste veckorna känns det som att min åkning faktiskt gått framåt och jag blivit bättre, plus att kroppen mår bättre av den regelbundna motionen (ryggproblemen är exempelvis borta).

Men med större kunskap kommer också ett ökat risktagande när man går vidare och prövar nya saker. Nybros lilla backe är så liten och outmanande att man snabbt tröttnar på att bara åka rakt ner, så de senaste gångerna har jag börjat ge mig på att hoppa över de olika hoppen de byggt i backen, och det har i allmänhet gått långt över förväntan. I början hade jag lite för mycket bakvikt i landningarna, men det blev bättre efter hand, och en hel del av hoppen har blivit riktigt perfekta. Så jag var på god väg framåt - fram till jag bestämde mig för att åka över 3 gupp som låg i rad med några meters mellanrum. Jag hade åkt över ett par av dem i rad tidigare, men aldrig gett mig på alla tre. Så jag tänkte testa det, men jag missbedömde min hastighet ganska mycket, så jag kom in mycket snabbare än jag trodde, och eftersom man måste komma in rakt i guppen för att inte dratta på ändan, kunde jag inte heller bromsa. Så det blev en dålig situation som jag inte kunde ta mig ur, som sedan eskalerade ur kontroll.

Det första guppet var bara någon meter högt, och det passerade jag utan problem. Men jag var på gränsen till att lätta, och det gjorde att jag inte hann avbryta eller bromsa innan nästa kulle, som var dubbelt så hög som första. Till andra kullen hade hastigheten dessutom hunnit öka så pass mycket att jag oavsiktligt flög flera meter och landade först i början av det tredje guppet. Kraften i landningen var för stor att stå emot, så benen vek sig, jag tappade balansen, och flög runt så magen var riktad mot marken och brädan var tvärställd i luften. Men när jag sedan kom till den brantare delen av kullen, tog hela brädans främre stålkant i marken, och jag kände hur högerfoten veks upp rejält (trots allt tvärnit från en 30-40 km/h till nästan noll på någon tiondels sekund, medall kraft riktad mot främre delen av fötterna), och därefter slungades jag över kullen och landade på rygg. Så jag klarade alltså hoppen perfekt hela kvällen, men att åka över några mjuka kullar - ja, det visade sig vara livsfarligt... 

Visst gjorde det ont i fotleden, man jag antog att det bara var en liten vrickning, och jag kunde utan större problem åka ner. Väl nere, linkade jag till en bänk och tog av mig skon en stund och väntade på att det skulle gå över så jag kunde åka vidare. Men istället för att bli bättre, blev det värre för varje minut som gick, så efter en kvart beslutade jag mig för att åka hem. Det var dock inte helt lätt att ta sig till bilen. Tog 20 minuter att halta de 150 metrarna dit genom snön. När jag kommit hem, tog jag fram en påse frusna ärtor, och hade den sedan på såret i någon timme - utan att jag ens kände att det var kallt.

Jag kan ju inte påstå att det var så särskilt skönt att sova på natten, men det gick till slut något så när. Jag hade ingen större värk om foten bara låg fritt, utan tryck, och jag inte rörde mig minsta lilla millimeter.

Eftersom jag inte kunde stödja på benet över huvud taget när jag kom hem på kvällen, åkte jag direkt in till vårdcentralen på morgonen för att fixa ett par kryckor, och sedan hade jag tänkt åka hem och jobba igen. Stukat foten rejält har jag ju gjort förr, och detta kändes ungefär likadant, så jag hade väl egentligen inte ens några större planer på att få det undersökt. Men sköterskan i receptionen tyckte läkaren skulle få titta på det, och så blev det. Så efter någon halvtimmes väntan kom jag in till läkaren, som klämde och tittade lite, och sedan tyckte han att det borde röntgas.

Så då blev det till att beställa sjuktransport in till Kalmar och vänta i lite drygt 1,5 timme på att den skulle anlända. När den så kom, var klockan 11:30, och eftersom senaste måltiden bestod av en bulle vid 18:30-tiden dagen före, började man bli lite hungrig. Men det var bara att åka med, och sedan ge sig upp till radiologen, och sedan vänta en halvtimme innan man kom in för att få foten röntgad, och därefter vänta ytterligare en halvtimme på att få ordern att gå ner till akutmottagningen, och därefter vänta en halvtimme på akutmottagningen på att någon skulle komma och hämta mig till ett undersökningsrum, och därefter vänta en halvtimme på att läkaren skulle komma till rummet, och därefter vänta en halvtimme på att han skulle kolla igenom röntgenplåtarna.

Till slut kom dock läkaren in och sa att jag hade en spricka i fotleds-benet, och att han trodde i varje fall att jag skulle klara mig utan titanskruvar (hela ortopeden skulle kolla på det imorgon för att komma fram till ett definitivt beslut, men han tyckte i varje fall inte att det såg ut att behövas). Men gipsas skulle det i varje fall. Så då skuttade jag in till ett anat rum, där de ganska omgående satte igång med att gipsa benet. Fast så fick jag istället vänta en halvtimme när de väl var färdiga med gipsningen på att de skulle höra med läkaren om vad som skulle hända med mig framöver. Vid 16:10 var jag äntligen färdig, och sjuktransporten tillbaka var beställd till 17:00, så då fick jag äntligen möjlighet att äta!

Så den där "ska bara snabbt ner och fixa ett par kryckor", blev ett heldagsprojekt.

Planen ser ut så här: Jag ska ha benet gipsat i totalt sett 6 veckor, och jag får inte stödja på det över huvud taget under den perioden. Den 22:a ska jag åka in till sjukhuset igen och få en uppföljnings-röntgen för att se så allt läker som det ska, och därefter gipsas benet om igen. Så jag är helt sjukskriven fram till 31 Mars - men om jag kan jobba hemifrån eller försäkringskassan går med på att betala för taxi från och till jobb varje dag, så upphör i praktiken sjukskrivningen. Sjukskrivningen beror helt på att jag inte kan ta mig till jobb, eftersom jag inte får köra bil med gipsat ben. Så om man kommer på en annan lösning (vilket man såklart kommer att göra), så är det bara att jobba på som vanligt - fast med det gipsade benet i luften för att motverka svullnad.

Livet på kryckor är allt anat än kul. Jag är redan sårig och svullen i handflatorna efter kryckornas handtag, och i och med att båda händerna är upptagna så är det ett helvete så fort man behöver bära någonting. Dessutom är det jag som sköter hundarnas aktivering & dyl om vardagarna när båda jobbar, och det går ju inte nu om jag ska hoppa på kryckor i 40 cm snö. Så de lär säkert vara pigga... Plus att man inte får ta med hundarna i taxi, så även om jag får sjuktransport till jobb så kan jag inte ta med hundarna till jobb, och i butiken kan de inte vara. Det löser sig säkert på något sätt, men en hel del trixande lär det bli för att inte hundarna ska gå i taket totalt.

Imorgon får jag nog försöka få tag i ett andra par kryckor att ha på ovanvåningen. Annars är jag förpassad till nedervåningen då jag inte kan bära kryckorna och lyfta mig upp i trappräckena samtidigt (använder jag kryckorna i trappan, har jag ingen balans, och riskerar att trilla baklänges ner för trappan). Sedan får jag väl ringa och härja med försäkringskassan, och jobba hemifrån resten av tiden.